Det kom ett brev...

Det kom ett brev från socialförvaltningens Barn & familjeenhet i torsdags, 9/8-12.

" NN på vårdcentralen N har skickat en anmälan om oro för mina barn. Vi har träffat barnens mor angående detta och vill nu träffa dig."  

 Jag och x, separerade för ca ett år sen, kontakten mellan oss är allt annat än bra. Det ligger massa skit bakom oss som gör det svårt att ha en bra relation mellan oss, enligt mig.

Jag ska försöka vara saklig i mina inlägg här i bloggen, men det går inte att komma ifrån att det är mina känslor, ord och tankar som kommer finnas här.

Att få ett brev från socialen, angående ens barn och som pappa, gör mig skitskraj. Va faan är nu det här tänkte jag. Jag vet att x ville att vi skulle prata med Familjerätten och dom ringde mig tidigare under sommarn och frågade om det var okej att jag kom på ett möte med dom. Jag sa att det var det och dom skulle skicka en inbjudan.

 Sommarn har ju gått och jag tänkte väl att de har väl haft semester dom med. Så jag var inte förvånad när jag plockade upp kuvertet ur brevlådan i torsdags. Förvåningen kom när jag läste och såg att det rörde sig om en anmälan från en person, vilken befattning den hade stod inte, som arbetade på Vårdcentralen.

 De ville ses nu idag, måndag! Skönt att det var snabba puckar!!! Så jag försökte hålla tankar och funderingar på det borta under helgen och med hjälp av mina fina släktingar och vänner gick det riktigt bra.

Under dagen idag har det dock varit jobbigare, sån där oroskänsla som gnager i magen. Vart är allt på väg???  Kommer de vilja ta mina barn ifrån mig??? Vill x ha egen vårdnad???

Jag sitter i ett väntrum ett par minuter innan utsatt tid. En lite äldre man, från samhällets skuggsida, verkar hämta ut nån form av bidrag för kunna att gå till apoteket, han är glad och tacksam. En yngre tjej, med massa kvitton fyller i nån blankett och vill träffa den person som ska ha kvittona. Jag funderar flyktigt hur deras liv ser ut. De verkar vara hemma här på nått sätt. Jag tänker bara på: Tänk om nån känner igen mig när jag sitter här.

 Ett par minuter försenade kommer två personer och hämtar mig, de presenterar sig och visar mig in i ett samtalsrum med fyra fåtöljer och ett litet bord. Gråröda gardiner skymmer glaspartierna som omgärdar rummet på tre sidor. Dom stänger dörrarna och tänder upptagetlamporna som sitter utanför. Trots detta ser jag personer som inte kan låta bli att kika in i de gluggar som faktiskt finns, iallafall två gånger under den närmsta timman.


 Dom är trevliga, varma och mjuka i tonen, de som ska "förhöra" mig. Ja, det känns så, jag ska förhöras. Jag kämpar för att inte lägga armarna i kors i försvar utan sitta löst och ledigt! Dom förklarar att de vill höra min syn på saken om uppgiftera i anmälan och att de vill skaffa sig en uppfattning om vi kan vara i behov av stöd som föräldrar eller om barnen behöver nån form av stöd.

 Anmälan kommer från x KBT-terapeuft. X är orolig för att barnen inte har det bra när de är hos mig.

Dom säger att dom inte vill till pappa!

Jävlar vad det svider i bröstet när socialsekreterarna säga det, men... jag tror inte på det, att dom menar det på det viset att dom inte vill vara med mig. Äldsta har sagt att han vill hem till mamma nån gång, när han tycker jag varit dum för att det måste göras nått det inte finns lust till. Jag vet att jag har lite striktare regler när det gäller att städa, plocka undan disk och gå och lägga sig i tid.


Jag dricker alkohol!

Ja, jag gör det. Även när ungarna är med. Jag gillar öl, jag unnar mig det. Jag svarar ärligt på det när frågan kommer, jag hör att även för en erfaren socialsekreterare är den frågan skitjobbig att ställa. Precis som för läkaren på hälsokontrollen på jobbet. Men faktum kvarstår. Jag dricker bärs, i såna mängder att jag fortfarande kan ta hand om min barn, se till att de kommer i säng och har borstade tänder och pyjamaser på sig, att jag fortfarande kan prata med dom och ha en mysig fredag och lördagkväll. Jag är glad att x slutat dricka helt, för det var minstingens skräck när vi separerade och de skulle bo själv med henne. Då var han rädd att mamma skulle bli "sådär full"...


Jag står inte upp för barnen i skolan!

En stor del av dagen tillbringar barnen i skolan och på fritids. När dom är där finns det vuxna som är deras lärare, mentorer och förebilder. Precis som jag och deras mamma, och alla andra vuxna i deras närhet är, resterande tid. Min uppfattning är att de vuxna som arbetar med mina och alla andras barn i skolan har en skyldighet att fostra och utbilda mina barn. Gör dom inte det ska det påtalas och förhoppningsvis sker det en förändring. Om mitt barn får en tillrättavisning i skolan, vill jag att han ska ta den till sig . Tycker han att det är en orättvis tillrätavisning vill jag att han säger ifrån, på ett schysst och sakligt sätt. Jag står bredvid mina barn med armen om deras rygg om en lärare har kritik att komma med, ber dom förklara sin syn på saken och föröka nå samförstånd. Ja, jag låter jävligt präktig nu men det är min grundfilosofi. X väljer en annan väg i sådana situationer. Hon ställer sig framför barnen och går till attack mot tex läraren.


Jag tolererar inte att x har hittat en ny man!

Här blev stämmningen lite uppsluppen faktiskt. Alla mina nära och kära vet att jag inte har några känslor kvar för x och det känns obegripligt att hon tror att det är så. Socialsekreterarna undrade om jag hade svårt att acceptera att x hittat en ny och gift sig drygt fyra månader efter hon flyttat ut. Dom hade lite lite svårt att inte dra på mungiporna när jag berättade att jag inte tyckte det kändes okej att hjälpa dom att flytta in hans möbler dan efter min 40 årsdag, tre månader efter hon flyttat ut. Sen berättade jag att det kändes jättejobbigt att få höra av en kollega som har barn i samma klass som min yngsta att hans barn kommit hem och berättat att N:s nya pappa hade varit i skolan idag! X nya man hade haft en kontaktdag i skolan. Jag tyckte att jag borde fått veta det innan.


Slutord på första inlägget!

Det här var i stora drag det som behandlades under ca en timme idag. Jag känner en liten lättnad för jag tror att jag är en ganska bra farsa till grabbarna iallafall och jag tror att socialsekreterarna tycker det med. Men vi får se hur det hela utvecklas.

 Jag tänker skriva om detta vart efter det händer saker. Kanske dyker det upp funderingar hos mig som jag präntar ner. Det här kommer vara ett sätt för mig att komma ihåg och bearbeta mina känslor och tankar. Följer nån med på vägen och kommer med tankar, kritik och/eller uppmuntran så är det kul.

Espen!