Två veckor försent...

Jag hade ett jobb på gång. Ett bra jobb som jag kan. Troligtvis hade det varit mitt om jag hade kunnat bekräfta flytten för två veckor sen. Nu dök en annan upp och knep platsen. Jag förstår att dom högg direkt för hon är riktigt bra på det hon gör. Hallå??? Karma??? Inget går åt rätt håll just nu.


E.L

Plötsligt blev det bråttom...

Jag har ju försökt att få x att skriva på överenskommelsen vi hade om flytten, i nästan tre veckor. Hon har kommit med invändningar, tex att hon inte tyckte det var rimligt att hinna flytta till nyår.

I fredags kom ett sms med en undran om vi verkligen kommit överrens att jag skulle ha ungarna varannan helg utöver var tredje vecka. Det hade vi kanske inte riktigt... men eftersom det var henn första förslag, att jag bara skulle ha dom varannan helg tyckte jag att det var underförstått när jag skrev in det i avtalet. Jag undrade hon tyckte det var för mycket begärt?

Hon gick med på det och ville att det skulle skrivas på omgående. Så blev det, så till årskiftet flyttar åtminstone hon och ungarna. Hus är köpt och nu undersöks vilken skola de ska gå i.

Själv går det trögt med försäljningen av min lägenhet, börjar bli lite orolig. Den här veckan är det dags att säga upp sig. Dags att fixa ett nytt jobb också. Några pusselbitar kvar alltså.

E.L

Jävla idiot!

Jag hoppas att du snart är fast din jävla idiot, som rånade Johnny, Elsas pappa, och lämnade honom att dö på tunnelbanespåret...


E.L

Tiden går...

Har varit på ytterligare ett besök hos socialen. En förberedelse innan grabbarna ska få komma dit och och prata av sig. Jag fick berätta om mina tankar, känslor och upplevelser under alla år. X fick komma dit nån dag senare. Sen kommer barnen få träffa varsin socionom. Ingen av oss fyra kommer få veta vad nån annan har sagt om det inte dyker upp väldigt allvarliga saker som barnen berättar.

Det känns skönt att killarna ska få lätta sina hjärtan. De kanske bär på väldigt tunga lass. Jag har nog tänkt att de snabbt glömmer våra gräl när vi säger att vi är vänner igen. Naivt!!!

När det gäller flytten har jag fortfarande inte fått en underskrift av x. Jag fattar inte att hon ska hålla på att förhala det, vi var ju överens. När jag bett om det möts jag bara av tystnad. Dom har varit och tittat på flera hus men halkat efter när det blivit budgivning. Jag fick ett meddelande häromdan där hon undrade om det var rimligt att flytta till årskiftet. Jag är rädd att hon håller på att backa ur igen.


E.L

Överenkommelsen...

Hennes förslag var att dom skulle bo hos henne, de två första terminerna. Jag skulle få varannan helg!

Jag har gett förslag om två veckors pass. Ratades!!!

Nu satt jag med ett dilemma. Flytta, låta henne bo in ungarna hos sig under ett år. Hur kul blir det att bo hos pappa sen tro??? Hur skulle jag stå ut med att vara helgpappa varannan vecka???

Aldrig!!!

Stanna kvar i staden där jag vantrivs. Ungarna vill mer eller mindre flytta tillbaks. Sitta här då i säkert 10år till innan ungarna är utflugna och kanske ger sig iväg själva.

Jag lämnade ytterligare ett förslag, gav efter. Hon får tre veckor och jag en. Jag fick ett okej till svar. Jag hoppas hon förstår att jag fortfarande vill ha varannan helg också, men snart ska vi skriva ihop avtalet som ska reglera allt om flytten.

Fortsättning följer...


E.L

Det ringde på telefonen...

Det var från Familjeenheten. De startar ingen utredning med anledning av den anmälan som kom in angående x oro att barnen for illa hos mig. Men barnen ska få gå och prata av sig hos nån så de får fram sina tankar och funderingar.

Det känns faktiskt som en lättnad, först nu ett par timmar efter börjar jag fatta vad hon sa. De tror nog inte att barnen far illa hos mig ändå. Men att de kanske behöver lite stöd utifrån när det gäller separationen.


E.L

Överens...

Efter ha fått ösa ur mig, via sms, hur jag såg på x och hennes förslag när det gäller flytten, har vi nu återigen kommit överens om att flytta och villkoren över hur vi ska ha barnen.

Nu håller jag på att skriva ett dokument som reglerar alla detaljer, sen får hon se på det och kanske tillföra något. Bara vi får våra namnunderskrifter där kommer en stor sten lyftas från mitt hjärta.

Förlorade en budgivning igår på en lägenhet jag var riktigt sugen på. Men men... Det kommer fler möjligheter.


E.L

Tvära kast...

Nu har det gått ett par dagar sen mötet hos soc. Vi pratade lite runt det vi sagt på de enskilda mötena. Återigen kände jag att jag tänker rätt. Jag var lugn och ganska tyst, hellre säga för lite än att brusa upp och börja kasta paj.

Socialsekreterarna ansåg att x inte skulle ringa till ungarna varje dag och absolut inte efter kl 18.

X kritiserar mig för att jag inte kommer upp till dom och hämtar barnen. Jag hämtar dom utanför porten. Vi är inte i närheten av en sån relation att jag kliver in hemma hos dom. De tyckte soc inte heller var nått konstigt och det var inget att sträva efter.

Jag hade slarvat bort ett papper med tider till sjukhuset för den yngsta sonen. Det kastade hon ur sig på mötet och menade att så kan man inte göra. Jag förklarade att inför fotograferingen och försäljningen av mitt hus hade jag slängt en del saker och stuvat undan annat och nu hittade jag inte det pappret. Nu fick vi förklara vår plan att flytta till en annan del av landet. Dom förstod inte turerna till en början och de tyckte det var snurrigt.

När vi kliver ut ur byggnaden säger x: Nä, det här blir för snurrigt, vi struntar i flytten.

Det visar sig att hennes man tackat nej till sitt jobberbjudande och de letade inte efter boende. Jag har inte fått den informationen. Trots att jag skickat sms om att jag är på plats i den nya staden och kollar på boende.

Efter lite diskussioner fick jag henne att gå med på att börja planera för flytt igen.

Det är bara det att jag fick ett sms om hur hon ville att barnen skulle ha det. Hon skulle välja skolan. Barnen skulle bo hos dom de första två terminerna. Jag skulle få träffa dem varannan helg, jag skulle få ha dom i jul och välja vilka sommarveckor jag ville ha. Allt för att barnen skulle kunna landa. För att de skulle kunna träffa nya kompisar och att hon skulle kunna vara med i skolan när hon ville. När jag vänder på hennes tanke och placerar mig i hennes ställe, förutom att jag inte kommer hänga i skolan var och varannan, jag måste jobba ju. Då blir hon så arg, jag samarbetar inte så vi skiter i flytten!!!!! Jag har accepterat att vi sätter barnen i en skola i det område dom kommer bo. Men inte tänker jag släppa dom under nästan ett år och bara ses varannan helg...

Nu ligger jag här, har kollat på boende. Fint och bra läge. Mitt hus är ute för försäljning. Nu vet jag varken ut eller in! Faaan vad det ska vara svårt!

E.L

Imorgon kl 11...

är det möte på Familjeenheten. Jag & x. Vad kommer hända, vad kommer sägas??? Jag är rädd, jag är arg, jag är ledsen och förtvivlad... Det är så jävla läskigt! Mitt fokus ligger på att vara ärlig, saklig och kall. Inte låta känslorna ta över.

Idag la mäklaren ut huset på Hemnet! Jag ville berätta för min bästa vän här i stan vad som är på gång, med flytt från orten och allt. Tillfället kom aldrig idag, vi jobbar på samma ställe. Och han har haft semester till nu. Men han såg annonsen i tidningen på kvällen och ringde... Jag fick berätta att jag är på väg härifrån... Fan vad det gör ont att lämna han och hans familj... De har varit min största stöttepelare... Alltid ställt upp...


E.L

Det kom inte ett sms...

Det har kommit 7 hittills. Klockan är kvart i nio. I det sista meddelandet ville hon få lov att ringa barnen och önska lycka till i skolan imorgon. Här går barnen och lägger sig mellan sju och åtta.

Tack för att du försökte börja förbereda grabbarna för skolstarten.

Minstingen ringde vid 12.30 i lördags till mig, för att säga godmorgon!!! Igår lyckades dom inte somna förrän vi 00.30. Det kommer bli en tuff morgon... Kl 8 ska de vara i sina skolor.

Övriga sms har handlat om vad som händer i skolan den här veckan, att jag ska kolla efter löss osv. Nu vill jag ha lugn och ro och gå till sängs.

Gonatt kära vänner!!!

E.L

De små sakerna jag stör mig på...

Pratade med lillkillen på telefon igår, vi var båda så glada att vi skulle träffas igen efter fyra veckor ifrån varandra. Jag frågade vad vi skulle äta... Nja vi kom inte på nått. Men ska vi gå till pizzerian och äta där undrade jag? "Jaaaa, eller så kan vi ta med hem" tyckte han.

Idag när jag hämtade dom så sa jag att jag bestämt med en kompis till den äldsta sonen och hans mamma att de också skulle följa med och äta pizza, det tyckte dom var jättekul. Då berättar minstingen: "Pappa, mamma tjuvlyssnade när vi pratade igår. Så vi åt pizza i går kväll och till frukost idag och så fanns det kvar till lunch också"

Så jävla onödigt tycker jag. Nästa år får dom väl tårta varje dag, en vecka innan dom fyller år också.

En annan sak som stör: Vi har kommit överens om att hon ska ringa 2 kvällar i veckan för att säga god natt till grabbarna, inte varje kväll. Nu har dom varit med henne i fyra veckor. Kl 15.00 hämtade jag dom. Kl 21.00 smsade hon för hon ville få ringa och säga god natt. Kan jag och kidsen kanske få nått dygn i lugn och ro tillsammans???


E.L

Kollat på film...

och en sån film... Hunger games!!! Grabbarna hade den i sin dator när vi åkte på semester. En dator som kommer från x.

En kväll undrade jag om vi skulle se på en film tillsammans. Grabbarna valde Hunger games. Jag hade hört talas om den. Den verkar ju populär, ja va kul tyckte jag. Ett par minuter in iden började jag fundera över vad filmen handlade om egentligen och frågade killarna. Svaret jag fick gjorde att jag sa stopp och bad dom stänga av. 9 och 11 år gamla... ska dom se en sån film??? Ett par dagar senare bråkar don med varandra och det slutar med att en av dom gråter förtvivlat.

När jag fått klart för mig vad som hänt, ett grepp som används i filmen användes i bråket... Herre jävlar!!! Datorn togs i beslag av mig och allt som hade minsta antydan till våld raderades. Hur faan kan x tillåta sånt. Visst har jag också tillåtit filmer och spel som varit too much. Men efter att skolan sagt att det pratas mycket om våld nu i våras har jag plockat bort allt sånt. X sa vid samma tillfälle att det skulle bort hiss henne också...
E.L

Nästa vecka...

På torsdag vill socialen träffa oss båda två tillsammans. Hur känns det??? Tja, bra på ett sätt att det går vidare allting. Jobbigt att behöva sitta i samma rum och inte veta vad hon kommer säga om mig, kommer det bli bråk, hur kommer socialen se på allt. Ja som sagt på torsdag är det dags, lång tid till dess.


E.L

Helt oförstående...

Hade en smsväxling med x igår och mötet i måndags diskuterades, helt plötsligt är hon helt oförstående... hon har inte anklagat, inte påstått nått om mig. Hon vill bara ha hjälp med vår  kommunikation. Hon förstår inte att det är Familjerätten som skall hjälpa oss med den och nu har vi hamnat hos Familjeenheten.

 En stund tänkte jag att det INTE var jag som skulle gått på mötet i måndags, dom hade skickat kallelsen fel... uppenbarligen är det någon annan mamma som har varit där och pratat om sitt x...

 Nåväl, tack alla vänner och min familj som stöttar mig! Älskar er!!!

Dagen efter...

Ja, det tog bara ett par minuter efter jag lämnat mötet, i bilen till butiken, skulle handla mat. Just det! Varför sa jag inte det, hur kunde jag glömma att berätta det där???

Som dom sa kunde jag ringa så fort jag kom på något annat jag
ville prata om. Men plötsligt rann det bara över mig... Det och det och sen det där... Väl hemma skrev jag ner det lite kort.

Telefonen ringde... En arbetskamrat som fått veta vad som var på gång, ville veta hur det gått och hur jag mådde. Taskig täckning som det är här hemma fick jag i alla fall fram att jag kände mig nöjd och jag mådde bra. Glad blev jag att samtalet kom iallafall.

Jag skickade ett mail till socialsekreterarna idag med de tankar jag hade kommit på efter mötet. Kanske skulle man ringa men med mitt jobb med massa folk omkring sig... Nä.... Lät att man missar det man vill få fram.

På söndag kommer mina killar hem till deras hem hos mig igen, efter fyra veckor. Som jag längtar!!!!

Till nästa inlägg, I can jive, i jive!!!😃

E.L

Det kom ett brev...

Det kom ett brev från socialförvaltningens Barn & familjeenhet i torsdags, 9/8-12.

" NN på vårdcentralen N har skickat en anmälan om oro för mina barn. Vi har träffat barnens mor angående detta och vill nu träffa dig."  

 Jag och x, separerade för ca ett år sen, kontakten mellan oss är allt annat än bra. Det ligger massa skit bakom oss som gör det svårt att ha en bra relation mellan oss, enligt mig.

Jag ska försöka vara saklig i mina inlägg här i bloggen, men det går inte att komma ifrån att det är mina känslor, ord och tankar som kommer finnas här.

Att få ett brev från socialen, angående ens barn och som pappa, gör mig skitskraj. Va faan är nu det här tänkte jag. Jag vet att x ville att vi skulle prata med Familjerätten och dom ringde mig tidigare under sommarn och frågade om det var okej att jag kom på ett möte med dom. Jag sa att det var det och dom skulle skicka en inbjudan.

 Sommarn har ju gått och jag tänkte väl att de har väl haft semester dom med. Så jag var inte förvånad när jag plockade upp kuvertet ur brevlådan i torsdags. Förvåningen kom när jag läste och såg att det rörde sig om en anmälan från en person, vilken befattning den hade stod inte, som arbetade på Vårdcentralen.

 De ville ses nu idag, måndag! Skönt att det var snabba puckar!!! Så jag försökte hålla tankar och funderingar på det borta under helgen och med hjälp av mina fina släktingar och vänner gick det riktigt bra.

Under dagen idag har det dock varit jobbigare, sån där oroskänsla som gnager i magen. Vart är allt på väg???  Kommer de vilja ta mina barn ifrån mig??? Vill x ha egen vårdnad???

Jag sitter i ett väntrum ett par minuter innan utsatt tid. En lite äldre man, från samhällets skuggsida, verkar hämta ut nån form av bidrag för kunna att gå till apoteket, han är glad och tacksam. En yngre tjej, med massa kvitton fyller i nån blankett och vill träffa den person som ska ha kvittona. Jag funderar flyktigt hur deras liv ser ut. De verkar vara hemma här på nått sätt. Jag tänker bara på: Tänk om nån känner igen mig när jag sitter här.

 Ett par minuter försenade kommer två personer och hämtar mig, de presenterar sig och visar mig in i ett samtalsrum med fyra fåtöljer och ett litet bord. Gråröda gardiner skymmer glaspartierna som omgärdar rummet på tre sidor. Dom stänger dörrarna och tänder upptagetlamporna som sitter utanför. Trots detta ser jag personer som inte kan låta bli att kika in i de gluggar som faktiskt finns, iallafall två gånger under den närmsta timman.


 Dom är trevliga, varma och mjuka i tonen, de som ska "förhöra" mig. Ja, det känns så, jag ska förhöras. Jag kämpar för att inte lägga armarna i kors i försvar utan sitta löst och ledigt! Dom förklarar att de vill höra min syn på saken om uppgiftera i anmälan och att de vill skaffa sig en uppfattning om vi kan vara i behov av stöd som föräldrar eller om barnen behöver nån form av stöd.

 Anmälan kommer från x KBT-terapeuft. X är orolig för att barnen inte har det bra när de är hos mig.

Dom säger att dom inte vill till pappa!

Jävlar vad det svider i bröstet när socialsekreterarna säga det, men... jag tror inte på det, att dom menar det på det viset att dom inte vill vara med mig. Äldsta har sagt att han vill hem till mamma nån gång, när han tycker jag varit dum för att det måste göras nått det inte finns lust till. Jag vet att jag har lite striktare regler när det gäller att städa, plocka undan disk och gå och lägga sig i tid.


Jag dricker alkohol!

Ja, jag gör det. Även när ungarna är med. Jag gillar öl, jag unnar mig det. Jag svarar ärligt på det när frågan kommer, jag hör att även för en erfaren socialsekreterare är den frågan skitjobbig att ställa. Precis som för läkaren på hälsokontrollen på jobbet. Men faktum kvarstår. Jag dricker bärs, i såna mängder att jag fortfarande kan ta hand om min barn, se till att de kommer i säng och har borstade tänder och pyjamaser på sig, att jag fortfarande kan prata med dom och ha en mysig fredag och lördagkväll. Jag är glad att x slutat dricka helt, för det var minstingens skräck när vi separerade och de skulle bo själv med henne. Då var han rädd att mamma skulle bli "sådär full"...


Jag står inte upp för barnen i skolan!

En stor del av dagen tillbringar barnen i skolan och på fritids. När dom är där finns det vuxna som är deras lärare, mentorer och förebilder. Precis som jag och deras mamma, och alla andra vuxna i deras närhet är, resterande tid. Min uppfattning är att de vuxna som arbetar med mina och alla andras barn i skolan har en skyldighet att fostra och utbilda mina barn. Gör dom inte det ska det påtalas och förhoppningsvis sker det en förändring. Om mitt barn får en tillrättavisning i skolan, vill jag att han ska ta den till sig . Tycker han att det är en orättvis tillrätavisning vill jag att han säger ifrån, på ett schysst och sakligt sätt. Jag står bredvid mina barn med armen om deras rygg om en lärare har kritik att komma med, ber dom förklara sin syn på saken och föröka nå samförstånd. Ja, jag låter jävligt präktig nu men det är min grundfilosofi. X väljer en annan väg i sådana situationer. Hon ställer sig framför barnen och går till attack mot tex läraren.


Jag tolererar inte att x har hittat en ny man!

Här blev stämmningen lite uppsluppen faktiskt. Alla mina nära och kära vet att jag inte har några känslor kvar för x och det känns obegripligt att hon tror att det är så. Socialsekreterarna undrade om jag hade svårt att acceptera att x hittat en ny och gift sig drygt fyra månader efter hon flyttat ut. Dom hade lite lite svårt att inte dra på mungiporna när jag berättade att jag inte tyckte det kändes okej att hjälpa dom att flytta in hans möbler dan efter min 40 årsdag, tre månader efter hon flyttat ut. Sen berättade jag att det kändes jättejobbigt att få höra av en kollega som har barn i samma klass som min yngsta att hans barn kommit hem och berättat att N:s nya pappa hade varit i skolan idag! X nya man hade haft en kontaktdag i skolan. Jag tyckte att jag borde fått veta det innan.


Slutord på första inlägget!

Det här var i stora drag det som behandlades under ca en timme idag. Jag känner en liten lättnad för jag tror att jag är en ganska bra farsa till grabbarna iallafall och jag tror att socialsekreterarna tycker det med. Men vi får se hur det hela utvecklas.

 Jag tänker skriva om detta vart efter det händer saker. Kanske dyker det upp funderingar hos mig som jag präntar ner. Det här kommer vara ett sätt för mig att komma ihåg och bearbeta mina känslor och tankar. Följer nån med på vägen och kommer med tankar, kritik och/eller uppmuntran så är det kul.

Espen!